Att våga visa känslor, att våga ha förtroende, att våga ha tillit...jag vet inte när jag kände det sist. jag har lärt mig att klara det mesta på egen hand, för den som stod mig närmast här i livet..rättare sagt den jag trodde stod mig närmast här i livet gjorde inte det. Det upptäckte jag väldigt tidigt i min förra relation egentligen men ville inte inse fakta utan valde att leva på hoppet och känslan av att det kommer så småningom. Men så var inte fallet..jag blev ensam kvar i tvåsamheten...vilket senare ledde till en jobbig separation..och en kvinna utan självförtroende och värdelös på allt...

 

Idag är jag på väg tillbaka och har börjat finna mig själv igen..en underbar känsla..jag är jag igen!

Men lite problematik kvarstår i mitt känsloliv...att våga lita på känslan i relationer.

Det finns en man som har kommit att betyda en hel del för mig och vi är lika på många sätt känslomässigt, jag beundrar honom, han är en klippa på många många sätt. Han vet vad kärlek och omtanke är. Han ställer upp med att hjälpa till på alla sätt, han diskar, städar, lagar mat, handlar...m.m.

 

Men vi har båda svårt med att prata om oss själva..och sånt som tynger oss fast jag skall erkänna att han är lite bättre än jag eller så är det för att jag inte ger mig förrän han berättar hur det egentligen är, jag vill att han skall må bra.

 

Han är helt enkelt en väldigt fin man!

 

Tack för att du finns!

 

Kram