Jag tror dagen börjar närma sig...jag måste släppa mer och mer..

jag tänker och funderar..vad är det vi haft..på vems villkor...varför är man så blind..är det hoppet som ställer sig i vägen...det är nog olika för varje individ..

 

Som min dotter sa häromdagen..varför ville inte H dela livet med oss som man gör i en familj..jag själv har inget svar på det...men om viljan funnits så hade livet varit annorlunda idag..

 

Men nu står vi här och kämpar med en hel del i bagaget..men det kan bara bli bättre nu...

 

När jag menar att det är över...så menar jag inte att dagarna kommer bli lättare för det...men så småningom blir dom det...för det är nu jag tror att jag fattat rätt beslut..och inte bara för min skull för jag har två ungdomar som också måste få trygghet..få må bra..jag har vår lilla familj att tänka på..

 

När det är över...så menar jag inte heller att känslorna försvunnit helt ännu..men dom ebbas sakta ut..men H kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta... Och min önskan om att allt skulle vara bra som dom bra dagarma var den önskan finns kvar..men det spelar ingen roll mer...jag släpper taget nu...